Missär

Jaha ni, då var det ett tag sen. Hänt både för mycket och för lite. Skola, fest, vänner. Jennifer har kommit hem, så har umgåts endel me henne, Vi var på 18-års fest för Sandra i fredags, lyckat må jag säga. Vart med Emelie en hel del med, festat osv.


Sommarn är ju nästan här, känns så jävla underbart! längtar så sjukt mycket till jag får mitt körkort & kan dra vart fan jag vill! trött på allt i den här jävla byhålan, Linköping börjar bli för litet med, finns inget roligt att göra. Jag vill bara iväg, och vara borta, länge, ha kul skaffa mej ett liv som är värt att leva.


Jag vet inte ens hur jag mår, ena sekunden är jag så jävla glad & lycklig så det inte finns, så jävla stolt att jag klarat mej ut ur mitt före detta runttna liv och äntligen börjat ta tag i det och göra något som jag faktiskt vill. Så glad att jag kan säga nej & få välja själv. Men det är samtidigt så himla ensamt, då faller jag tillbaka, och känner mig osäker, var det värt det? kan jag leva såhär hela mitt liv? Vem ska jag berätta hur glad jag är för? eller hur jävla skit jag mår? vart ska jag få den kärlek och närhet jag behöver ifrån? Vännerna ni är bäst, men ni kan endå inte ge mej allt, som ni kanske förstår?


Just nu känner jag mej bara ensam och lurad.
och du, jag hoppas så in i h*lvete att du misslyckas med allt du nånsin försöker med, du är inte värd något bättre. Det är ditt fel att jag står här idag, och tvivlar.

kärlek är överskattat & endast till för lättlurade nollor


Fuck off.